Eller Lapinporokoira som är dess finska namn. Här kommer då det utlovade arbetet!
Bild från Raiikas Kennel
Ursprung
Kommer ursprungligen från Finland vilket är det land där det fortfarande finns flest individer av rasen. De har samma härstamning som de finska och svenska lapphundarna, dvs de finska samernas renvallarhundar, som kallades lappländska vallhundar. Det namnet nämndes för första gången 1890 i skriven text. De Lapska vallhundarna har man avlat fram via de korthåriga individerna och även givetvis de som fungerat bra när det gäller vallningen.
De nordiska vallarna (finsk lapphund, isländsk fårhund, lapsk vallhund, svensk lapphund, västgötaspets) har gemensamt att de gillar barn. Troligtvis eftersom de ursprungligen fick följa med samerna och renskötarna för att valla boskapen men under nätterna fick de komma in i kåtan och agera sängvärmare. Gissningsvis var barnen då, liksom nu, väldigt förtjusta i djur och då människor och hund bodde så tätt ihop blev de en sammansvetsad och tillgiven ”flock”.
Raserna följde med människorna och hjälpte till att valla boskapen, vakta den och även bosättningen.
Under många år var man inte så noga med själva aveln kring hundarna. Eller man var noga för sin egen del då man ville ha bra hundar i arbetet men någon kennelklubb eller dylikt var (och i vissa fall är fortfarande) inte intressant för de hårt arbetande samerna och renskötarna.
På 30-talet vaknade intresset för den inhemska renvallaren bland hundfolket i Finland men då andra världskriget kom emellan så tog det ytterligare 20 år innan dess att avelsarbetet tog fart på riktigt.
Rasen fick en rasbeskrivning 1966 och godkändes som ras året därpå i den finska kennelklubben. Då hade man på 15 år gått igenom 80% av de finska renvallande hundarna som fanns och även haft möten med svenska och norska renskötare. Syftet var och är att få fram och bevara en bra brukshund som klarar av de tuffa arbetspassen med stora flockar av renar på öppna fjällområden.
Beskrivning
Mentalt är rasen är lugn, lojal och arbetsvillig då den är avlad för långa arbetspass i hård och varierande terräng.
De är vuxen fysiskt vid två års ålder men mentalt är det många individer som inte blir vuxna förrän vid fyra års ålder. De är mycket sociala men trivs bäst i sin egen flock/familj. De ska vara öppna och vänliga mott alla men vissa individer kan initialt vara avhållsamma mot främlingar vilket är okej eftersom det stämmer överens med rasens vaktegenskaper.
De vallar med skall, visar lätt glädje med skall och om något intressant händer påkallar den även uppmärksamhet via skall. För att detta beteende inte ska bli odrägligt bör träna tystkommando tidigt med valpen.
Bildkälla
Bildkälla
Bildkälla
Bildkälla
Rasen är en medelstor spetshund som ska vara längre än den är hög, markerat muskulös utan att verka tung. Bröstkorgen ska vara nästan hälften så djup som mankhöjden och buklinjen ska vara svagt uppdragen. Ansiktet är långt med strama läppar, ett markerat stop och ögon är ovala, livliga och ska vara i harmoni med pälsen vilket även gäller nostryffeln. Den har kraftig underull och långa täckhår som inte ska verka tung men väl anpassad för ett nordiskt klimat. Trampdynorna är täckta med hår för att klara kylan. Pälsen är vatten- och smutsavvisande vilket gör den väldigt lättskött. De fäller två gånger per år och då byts så gott som hela pälsen. Rasens färger varierar i svart, brun och viltfärgad (svart, brun, grå), ofta med ljusare teckning på mage och i ansiktet. De vanligaste är de svarta med ljusa tantecken. Det finns gula och cremefärgade individer som kommer från den norska sidan av de lapska vallhundarna. Dessa är dock inte godkända enligt SKL.
Lapska vallhundar är väldigt friska hundar. De blir 12-15 år, väger 15-25 kg och hanarna blir 48-54 cm i manke medan tikarna blir 43-49 cm.
De har väldigt tydligt kroppsspråk som att de lägger öronen bakåt för att visa undergivelse, spetsar glatt upp öronen vid träning och är uppmärksamma på sin förare. De tyr sig till den som de arbetar med och det är viktigt att ge dem mycket uppmuntran och att motivera dem. Belöning i form med gos och mys är toppen för dessa hundar så de får sitt stora sociala behov tillfredsställt.
De är lättfödda och lägger lätt på sig hull, något man ska ha i åtanke. Det går att utfodra rasen med BARF-föda även om vissa individer kan ha problem att smälta ben. Tänk alltid på kvaliteten på maten då de behöver mycket näring men inte överdrivna mängder energi, såvida inte de har utfört ett hårt arbetspass givetvis.
Den Lapska Vallhunden är en väldigt heterogen ras, dvs individerna är väldigt olika inom rasen både utseendemässigt och beteendemässigt. Därför är det väldigt viktigt att kolla hur föräldrarna är (framförallt modern, det är hon som uppfostrar valparna den första tiden, visar hon rädsla för andra hundar kommer valparna lära sig detta) även morföräldrar och farföräldrar. Man kan söka p öräldrar. man rna den första t hundar kommer valparna lära sig detta) även morföräldrar och farföräldrar. man rna den första tå http://kennet.skk.se/hunddata/Hund_sok.aspx för att se individernas Hund mentaltest, ögonlysningar, höftröntgningen, placeringar i tävlingar osv.
Träning
De kräver aktivering och närhet varje dag, ett visst viltintresse finns hos rasen som man måste tänka på. Att lära den inkallning och att inte sticka iväg på spår är därför viktigt om man nu inte ska ha den för jakt.
För att hålla hunden glad så bör man träna mycket lydnad och diverse olika spår- och/eller vallningsarbeten med den. De fattar lätt så man behöver oftast bara upprepa en övning ett par minuter, sedan går man över till något annat. Risken är annars att blir hunden uttråkad. Mycket omväxling och korta pass är vad som gäller. Då de har lätt att ta till sig föda så bör man tänka på att minska matmängden om det har varit en dag med mycket träning och mycket godis. Annars blir de lätt tjocka.
Bild från Svenska Lapphundsklubben
Som med de flesta av de nordiska vallarna så bör man börja tidigt med att öva in tystkommando.
Hanhundar kan bli påfrestande då det finns löpande tikar i närheten, de kan då upplevas som lätt aggressiva, detta är dock inget starkt särdrag hos rasen. Tikar kan vara rädda/osäkra av sig då det ett tag avlades mycket på avelsbeskrivningen som nämnde att den ska vara mjuk. Det som översättaren missade var att förtydliga att de är förarmjuka men hårda i sitt arbete. Det börjar bli bättre nu då man undviker att avla på individer som är för mjuka/undan flyende.
Generellt sett bland de flesta hundraser så är tikarna ofta mer hemmabundna än hanhundar vilket gör att om man ska ha dem lösa på en gård kan det underlätta med en tik. Detta är dock inte en egenskap som man ska räkna med hos en Lapsk tik. Det finns individer som är mer hemkära än andra men utomhus är trots allt utomhus med djur, ljud och dofter som väcker intresset hos de flesta Lapska, något man ska ha i åtanke. Ska man ha dem lösa på en gård så bör man ha området inhägnat.
Rasen kan ibland vara väldigt intensiv och det krävs att man arbetar med dem, ger dem kluriga utmaningar och att man aktiverar dem mycket fysiskt. Viktigt är också att lära hundarna slappna av så de inte går på högvarv konstant.
Valpträning
Valpen kan börja träna lite lätt med tidigt. Redan vid 8-9 veckor så bör man framförallt börja med kontaktsövningar och inkallning. Skall/tyst är också viktigt.
Bild från Raiikas igen
Valparna ska inte gå i koppel mer 5 minuter per månad de är gamla. Benen är inte fullt utvecklade på en liten valp och man riskerar skador om man tvingar valpen att gå i ett visst tempo under en längre tid eller rycker och drar i kopplet.
Från dess att valpen är fem veckor bör uppfödaren ha bjudit hem folk och börja gå ut med dem osv. När du själv fått hem din valp så bör ni vänta ett par dagar – en vecka innan andra får komma och se den bedårande valpen. När det känns som att valpen är trygg med er och hemmet så kan andra få komma in. Tvinga då aldrig fram valpen att hälsa utan gäster får sätta sig ner och se om valpen kommer fram till dem. Ofta är lapska väldigt glada i människor och de flesta människomöten går oftast bra! Det är bra att låta andra människor umgås med valpen men i lagom dos. För att framtida träning ska gå bra så underlättar det om DU alltid är den roligaste som finns i valpens värld, inte vännerna som kommer över och bara är stoj och stim.
Innan valpen är fem månader ska den ha varit med om så många upplevelser som möjligt där intrycket är positivt. Helst ännu tidigare, hundar har vanligen en sensitiv period fram tills de är 12 veckor och då bör man låta dem träffa så många djur som möjligt och vara i så många miljöer som möjligt för att de ska vara ok med det i framtiden.
Många lapska har väldigt mycket energi även som valpar. Att ha ett inhägnat område där de kan springa och leka av sig på är att rekommendera. Då kan de själva ta paus när de är trötta och samtidigt kan de bli av med överskottsenergin. Balansen mellan att låta valpen busa av sig och att se när valpen är överaktiv och behöver hjälp för att komma ner i varv är ganska hårfin. Lär känna DIN valp och var uppmärksam på signaler som tyder på att hon/han är överstissig. Det kan vara att valpen börjar skälla hysteriskt mycket, att den bara springer runt runt och aldrig lägger sig, att den börjar bita stressaktigt på saker och ting med mera.
En valpkurs är alltid bra att anmäla sig till, om inte annat så för att träffa andra snälla hundar och människor då det är viktigt att socialträna valpen. Vill man ha en hund som fungerar med andra hundar är detta extra viktigt. De lapska är ju som tidigare nämnts väldigt tydliga i sitt kroppspråk vilket gör att de kan ha svårt att tyda signaler från raser som skiljer sig mycket från dem i utseende.
Rumsrenhet tränas bäst genom att ofta vara ute med valpen och berömma den mycket när den uträttat sina behov på rätt plats. När valpen kissat eller bajsat inomhus så ta direkt ut valpen så den antingen får uträtta slutet av sitt behoven där eller bara så den ges en påminnelse om vart det är man kissar och bajsar! Bäst är att från början observera sin valp mycket, då lär man sig se tecken på när valpen ska göra sina behov. Att komma i efterhand, om man hittar bajs eller en pöl på golvet så torkar man tyst och snällt upp det. Det är det meningslöst att skälla på valpen vid dessa incidenter. Den kommer inte förstå utan bara bli förvirrad och eventuellt skadar du dess förtroende för dig. När man väl varit ute och valpen gjort sina behov (vilket beröms högt och glatt) gå inte in direkt utan fortsätt vara ute och lekett tag. Annars kopplar hunden ihop uträttat behov med hemgång och då kan den lära sig att hålla sig så länge som möjligt för att slippa gå in.
”Tvångsvila” kan som sagt vara behövligt att träna med en del Lapska. Risken finns annars att hunden aldrig lär sig slappna av och därigenom blir stressad och svårhanterad. En bra övning är den så kallade ryggsäcken. Sätt dig med valpen mellan dina ben, låt valpen sitta där samtidigt som du håller ena handen över bröstet på valpen. Vänligt men bestämt så hon/han inte kan smita iväg. Den andra handen använder du för att klappa valpen men långa långsamma tag, från mungipan och nedåt. Du kan eventuellt prata lugnade med valpen. Är hon/han väldigt bitig av sig och kan omöjligt lugna sig i denna position så prova lägg valpens huvud i ditt armveck, med nosen i samma riktning som din armbågsspets. Observera att du inte ska klämma åt på något sätt utan bara hålla fast valpen på ett stabilt och TRYGGT sätt så den inte kommer åt att bita, eller varva upp sig på något annat sätt. När valpen är lugn så sitt kvar ett tag till så den verkligen slappnar av helt och se sedan till att det är DU som avbryter passivitetsträningen.
Vid träning med en valp så tänk på att använda kommandon endast om du är säker på att valpen kommer kunna slutföra. Tjat är inget för denna ras utan mycket variation och konsekvenstänk. Skulle uppgiften inte utföras på rätt sätt så måste man upprepa samma scenario så exempelvis ”hit” verkligen blir att valpen kommer till dig. Annars blir orden meningslösa och valpen lär sig från början att man kan töja på kommandon. Börja med att kalla på valpen när den är påväg mot dig. Visa med stora gester hur glad du blir så den förstår att detta var rätt. Som sagt, använd aldrig ett kommando utan att vara säker på att valpen kommer utföra uppgiften! Först måste den förstå ordet, ”när jag springer till matte/husse så låter det ’kom’ och sen blir hon/han JÄTTEGLAD!!!” När valpen sen lärt sig koppla ihop ”kom” med en matte/husse som blir superglad när man springer till henne/honom så kan man börja kalla på valpen innan den är påväg mot en. Börja lätt, när valpen tar ögonkontakt eller när den sak få mat. Undvik att kalla på valpen i ”omöjliga” situationer som när den leker med något spännande eller sniffar på konstiga saker. När de blir lite äldre är det givetvis viktigt att se till att de lär sig detta med att inkallning alltid betyder inkallning oavsett vad de har för sig. Var alltid berömmande och få hunden att förknippa det med glädje att komma till dig. Ha inte en belöning som går ut på att springa vidare bort från dig, ex kasta pinne. Hunden ska komma till dig och stanna där. DET ska vara det positiva. Kamplek, godis, gos, bus, vadhelst som just den valpen går igång på.
Variera belöningsformerna för att hålla hunden intresserad. Kamp och lek fungerar utmärkt som belöning vid sidan av godbitarna, och för många lapska även bättre! När valpen blir äldre kan man börja ställa högre krav och de har sällan problem med detta. De älskar att få tänka själva och försöka räkna ut vad du vill att de ska göra, just därför är klickermetoden väldigt bra för denna ras.
Det gäller att vara mjuk men bestämd vid träning. Vid höjda röster eller aggressivitet reagerar de ofta med att sluta lyssna.
Träna mycket kontakt och inkallning då rasen kan bli lite väl självständig. Träna ögonkontakt med exempelvis klick och sen godis som belöning då hunden självmant tar ögonkontakt med dig. Stå stilla och vänta ut hunden, börja i hemma miljö och avancera sedan uppåt ute på promenader.
Vidare träning
Man bör fortsätta träna inkallning tills detta att det verkligen sitter. De är intelligenta och klarar att utföra de flesta uppgifter. Vill man ha kontroll på hunden och själv bestämma vad den ska göra så ska man träna mycket lydnad. Man ska dock ha klart för sig att de kommer VILJA jobba självständigt också och måste tillåtas att göra så. Det är ingen hund man ska kontrollera i allt och inget. Lita på hunden men var inte naiv. De har ett klart djurintresse varför det är bra att träna valpen tidigt för att den inte ska dra efter vilt i tid och otid (även om det är svårt att undvika). Eftersom det är en ras som ska vara intresserad av att valla så finns ett djurintresse hos den som är meningslöst att försöka eliminera, men har man en hund som är någolunda kontaktsökande och van vid inkallning så kan man underlätta det hela för sig.
När man tränar de lapska så jobbar man i 5-15 minuter åt gången. Varierad träning och varierad belöning, man måste motivera hunden att lära sig, man kan inte tjata för mycket.
En Lapsk kommer alltid att skälla när det ringer på dörren. Det är bra och det är så rasen ska vara. Det är dock skillnad mellan att markera med ett skall och att skälla i tid och otid. Ett sätt att minska detta skallbeteende är ge beröm, uppmärksamma att hunden varnat och bestäm sedan att det ska vara tyst. När den tystnat öppnas sedan dörren. Träna gärna in att hunden ska vara bakom dig när dörren öppnas då inte alla uppskattar att få en skällande hund som dörröppnare.
Skallet finns i rasen så att försöka få bort det totalt kommer bara göra alla inblandade olyckliga. Här måste man vara tålmodig, konsekvent och tydlig med när det är okej och när det stör. Beröm gärna hunden vid första skallet om den har påvisat något, men därefter ska det vara tyst. Kom ihåg att hunden gör ju något bra i dennes värld som varnar för faror eller vad det nu må vara.
Användningsområden
Den Lapska Vallhunden är ursprungligen och än idag en hund som används inom renskötsel. De är uthålliga och jobbar lätt över stora ytor med många djur som de föser fram över vidderna. De samarbetar sinsemellan för att hålla koll på renflocken som kan bestå av hundratals djur. Vid framdrivning använder de sig av skall, så ska man valla andra djur måste man se till att de inte stressas för mycket av skallet.
Bildkälla
I Finland anordnas varje år ett event med renvallarprovning och tävling i renvallning. Katja Jerihau Hansen deltog där 2005 och berättar hur det gick till:
Det var tre fållor, varav en inte kunde användas på grund av tre meter snö, och portar mellan fållorna. Tre flockar med 5 renar i varje flock, alltså tillsammans 15 djur. Det var ganska stora fållor och samma flock renar skulle vallas in i nästa fålla.
Först fick hunden som gick lös träffa en ren som stod bunden vid ett träd. Man tittade på hundens reaktioner och lydnad.
Så gick hund och förare in i fållan och på signal från domaren släpptes hunden och skulle där driva runt 5 renar 3-4 varv. Sedan in genom porten till nästa fålla och på förarens kommando stanna vid porten och komma tillbaks till föraren när renarna gått genom porten. Efter detta hade domarna skaffat sig en uppfattning om hundens egenskaper.
Sedan gick förare och hund in i nästa fålla som var mindre. På signal från domaren släpptes hunden och skulle där driva runt 5 renar 3-4 varv. Sedan in genom porten till nästa fålla och på förarens kommando stanna vid porten och komma tillbaks till föraren när renarna gått genom porten.
Idag används de ofta inom tävlingar så som spår, viltspår, lydnad och agility. De får ofta jobba inom bevakning och som räddningshundar.
Ska man ha en Lapsk så ska man vara medveten om dess stora behov på stimulering. Räddningsarbeten, vallning, agility och lydnad är bra aktiviteter för dem då de får tänka själva och uppgifterna blir utmaningar. Löpning är bra aktivitet för att få den trött fysiskt, tänk då på att inte springa på asfalt framförallt för att skona deras leder.
Ännu en bild från Raiikas, Anna tar väldigt fina bilder!
Aveln
Många uppfödare är måna om att hålla rasen som den friska brukshund som den är. Det föds ca 50 valpar per år i Sverige vilket är lite av en nedgång från tidigare då det låg uppe runt 70. Vanligtvis får de runt fem valpar per kull.
I Sverige finns det bara en uppfödare som lever på sin kennel och de avlar även Finsk lapphund eftersom de Lapska är så få.
Man uppmuntrar till MH-tester av avelsdjuren och de bör även vara röntgade för höftledsdysplasi. Inför varje parning är det viktigt att göra en ögonlysning av djuren. Rasen infattas inte i något hälsoprogram utan grundregeln att bara använda friska, sunda individer som inte har några genetiska belastningar inom aveln är vad som gäller.
Lapsk vallhund har en sk öppen stambok sedan 1987 vilket innebär att man kan mönstra in hundar till rasen om de uppfyller kraven. De ska i så fall vara renvallare eller ha föräldrar som är det. 3 domare bedömer hunden innan SKK godkänner den i rasen.
Den är fortfarande en av världens fåtaligaste raser. I Sverige fanns ingen aktiv medlemsorganisation förrän på 90-talet och det är få länder som har en sådan vilket antagligen är anledningen till dess fåtalighet.
