Publicerad Lämna en kommentar

Vintern i antåg

Imorse var världen täckt med en vit skimrande hinna igen. Bara att vända i dörren och fylla upp hinkar med ljummet vatten till djuren. Vid dessa tillfällen känns det extra skönt att ha el.

När stormen var här förra veckan satt vi strömlösa i lite mer än två dygn. Som tur var så tog vi för givet att detta skulle ske när de började prata om stormen så vi hade bunkrat upp med vatten. Man inser snabbt värdet i en vedspis när man är utan ström en längre tid! Första kvällen för strömavbrottet så lagade vi en finmiddag med råstekt potatis, helstekt fasan, vegogryta och stekt svamp. Väldigt lyxigt!

Vedspis

Att ha fyllda regnvattentunnor insåg vi också var en väldigt bra grej, svårt att spola toaletterna utan el 😉

Det var ett tag sedan förra inlägget och det beror på en kombination av lathet, mycket att göra inför vintern och denna jäkla vintertid. Helt plötsligt är det ju bäcksvart kl 16-17! Hur ska man orka göra något då? Är det mörkt så ska man sova, punkt slut. Antar att man det är därför man sätter upp julbelysning sen. Så man kan låtsas att det är ljust och därav få lite energi!

Det vi har hunnit med är i alla fall att slakta de tre tackorna som vi inte skulle ha kvar. Grannen var med och hjälpte oss med de två första och vi konstaterade igen att en av de bästa sakerna med vår gård är våra grannar! Fantastiska människor, vi får så himla mycket hjälp av dem! =D

Slakten gick bra, totalt tog det väl ca 4 timmar att slakta, flå och passa de tre djuren, sen tillkom lite tid för att städa i ordning det hela efteråt. Nu hänger de och möras och Daniel ska ta itu med styckningen på fredag är planen.

Slaktkroppar

För säkerhetsskull så har vi även trätt  viltsäckar över slaktkropparna så inte några insekter får för sig att kalasa på köttet.

Baggen Valter har därför fått komma in till vår kvarvarande flock och han blev varmt mottagen av tackorna.

Baggen Valter

Jag trodde i min naivitet att det skulle ta ett par veckor innan han skulle få komma till då tackorna inte kände honom men ack så jag underskattar naturens drifter. Han och Rakel kom väldigt bra överens kan man väl säga.

Roslagsfåren

Hönsen har decimerats lite sen sist tror jag, vi har haft någon dum duvhök på besök igen så nu har de bara fått gå i den gården med tak medan vi sätter nättak över den stora gården också. Dock får de gå ute när jag och Astá är ute och jobbar, något de uppskattar mycket! Astá börjar lite smått förstå vad jag vill att hon ska göra när jag säger åt henne att hämta hem hönsen så tillsammans är vi två halvbra vallare! Hönorna har äntligen slutat rugga och börjar se ut som normala höns igen. Lite ovant med fluffiga dundräkter när man vant sig vid våra skräckfilmskopior 😉

Odlingslandet har sett bedrövligt ut ett tag nu men för några veckor sedan så tog jag äntligen tag i att skörda de sista fröerna vi hade där ute och jag har börjat vända ner de kvarvarande resterna från plantorna i jorden.

Trädgårdsland, november

Den föredetta grishagen, där grisarna gick i våras, ska nu få ett lager gödsel samt gammal halm på sig så hoppas vi på att det ska gå att odla något där nästa år. Antagligen potatis då Daniel tyckte årets skörd var på tok för liten. Jag tycker vi ska prova på många olika växtarter nu i början istället för att odla potatis i halva landet. Eftersom det är jag som sår och planterar så får han skylla sig själv!

Döda solrosor

Vi har tagit tillvara på så mycket vi har kunnat men tyvärr har mycket chili stått och ruttnat bort, många tomater har fryst och många vindruvsklasar har fått bli grismat. Det tar tid och energi att ta tillvara på allt och innan man har rutiner så är det väl såhär det går tyvärr. Nästa år ska vi försöka komma ihåg att vara ute i tid när vi ska skörda!

Vindruvor

Grisarna och kaninerna är också nöjda och glada, alla får äpplen såhär års och det uppskattas! Kaninerna får ”bara” ett var, jag har läst att mer än så kan vara dåligt för deras magar. De har fått lite tall nu också som blåst ner från träden vilket de uppskattar mer än jag trodde de skulle göra! Fåren har också fått stora tallgrenar som fallit och de gnager glatt av barken men lämnar barren. Inte riktigt vad jag trodde skulle ske men så länge de är glada!

I oktober var jag också iväg med Astá till Örareven här vid kusten, ett ställe jag absolut kan rekommendera att besöka. Så här års är vattenståndet väldigt lågt så många klippor och sanddynor dök upp. Annars är där en väldigt fin badplats, dock inte hundbad.

IMGP5770 Lapsk vallhund, Astá Lapsk vallhund, Tjakkes Ninja Lapsk vallhund

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *