Det har blivit lite glest med uppdateringar här på grund av att vi fått dåliga nyheter om vår älskade lilla hund.
Hela historien började egentligen i höstas. Hon var då 5-6 månader och varje gång hon hade vilat så var hon stel i frambenen. Såg ganska gulligt ut i början när hon staplade de första stegen för att sedan alltid bli mjuk och fin igen. Det konstiga var när det inte släppte utan hennes stelhet blev bara värre. Speciellt om hon busat och sprungit runt mycket innan. Jag hörde mig för lite försiktigt hos veterinären men de avfärdade mest det hela som träningsvärk/växtvärk. Jag själv tryckte väl tyvärr heller inte på mer. Hon är född i april 2012 kan tilläggas.
Eftersom vi är förstagången hundägare och dessutom valt ras, Lapsk vallhund, mycket på grund av att det är en otroligt frisk ras så tänkte vi inte mer på det. Jag tyckte det var konstigt men tänkte ok. Vi har även problem med att få henne att äta och det har varit nästan konstant sen hon kom till oss. Vi har provat med olika foder, provat att vara benhårda och inte ge henne något annat men hon vägrar ut alla foder. Hon äter lite och oftast går det bra den första tiden när hon fått nytt foder. Efter nån vecka eller ett par så totalvägrar hon dock. Med Vom og hundmat gick det lite bättre men efter nån månad vägrade hon äta även det. Jag har tagit upp detta med veterinärerna också men de menar mest att vissa valpar är sådana. Eftersom hon äter godis och tuggar på pinnar och ben utan minsta knot så tror de att hon är kräsen helt enkelt. Jag börjar väl tvivla på detta speciellt eftersom hon äter ännu sämre nu än någonsin.
Så i mitten på december började hon halta på höger framben. Jag ringde in och vi bokade en tid efter helgen förutsatt att hon fortfarande haltade. Hältan gick då över på ett par dagar och jag tänkte att det nog bara var en stukning. Lätt att få när hon hoppar runt i snön som en liten loppa. Efter någon vecka så pep hon till och började halta på vänster fram. Daniel åkte då in till veterinären som hittade en svullnad på ena tån i vänstertassen. Det blev rimadyl i två veckor och korta koppelpromenader. När hon gick av rimadylen så fortsatte hon halta men nu kom det mer när man var ute och gick. Hon sa inget och verkade inte direkt brydd över hältan. Viftade på svansen och borrade ner huvudet i alla dofter hon hittade i snön som vanligt.
Åkte till veterinären igen den 16de januari, då till en veterinär på Läckeby som inriktar sig lite på ortopedi som jag fattade det. Han tittade, klämde och böjde. Astá skötte sig jättefint och sa inget, reagerade lite när han böjde armbågarna till max. Eftersom hon gav ganska vaga signaler så sa han att det kan vara någon sträckning, hon var lite svullen på höger armbåge men det var allt han kunde känna.
För säkerhets skull så röntgades båda hennes armbågar i alla möjliga vinklar men det syntes inget konstigt på röntgenplåtarna.
Åter igen rimadyl i två veckor och nu strikt motionsfritt. Max 10 mins promenad och inget hoppande upp och ner i soffor och sängar. Det senare är väldigt svårt att få igenom eftersom hon knatar runt mycket på nätterna. Vi såg/ser till att hon inte har någon fart när hon ska upp eller ner så att det inte blir så hård belastning för frambenen. Hon klättrar lugnt både upp och ner så jag tror inte att det ger så jättemycket mer belastning än när hon går, hon är ju inte så tung, ca 16 kg. Har hon ont ska hon dessutom få vara nära oss i soffan och ha möjlighet att ligga mjukt och bekvämt anser jag.
Nåväl, när en vecka gått och vi gick ner i dosen av rimadyl så tyckte jag att hon fortfarande haltade lite. Dessutom var jag orolig att det skulle vara borrelia eller liknande så jag åkte in igen till samma veterinär som fick ta ett blodprov och känna igenom henne igen. Denna gång tyckte han hon såg bättre ut. Resultaten av blodprovet fick vi ett par dagar senare och det var fritt.
När ytterligare en vecka gått och rimadylbehandlingen var slut så kom samma hälta tillbaka men då på vänster ben. Ringde och fick tid den 5te februari och fick då åka till Borgholm istället eftersom veterinärens tider i Läckeby var slut och han hade tider kvar i Borgholm. När vi var där så tittade han igen, klämde och kände och provocerade fram hältan på båda benen. Han tittade igenom röntgenbilderna igen men såg fortfarande inget. Det han sa då var att det kan vara någon form av armbågsdysplasi. Dessa syns inte alltid på röntgen om det är i ett tidigt skede eftersom skadorna då främst påverkar mjukdelarna. Han ville då att vi ska göra en artroskopi, dvs en titthålsoperation i armbågarna för att se om det är något som är fel.
Vi bokade in operationen till fredagen två dagar senare.
Åkte in och lämnade skruttan kl halv åtta på morgonen, hon följde glatt med veterinären och jag åkte hem. Kl 14 skulle vi hämta henne på Läckeby. Vi fick vänta ett tag eftersom vår veterinär fått in ett akut kejsarsnitt. Sen kom beskedet.
Han hade varit inne och tittat i båda armbågarna. Det finns olika typer av armbågsdysplasi, det är tre ben som ska passa ihop i armbågsleden och allt som gör att de inte passar ihop ordentligt går under namnet armbågsdysplasi. Jag har här text från en artikel skriven av Lennart Sjöström på Strömsholms djursjukhus som förklarar det hela lite mer.
”Hos hundar som utvecklar OCD är tillväxten alltför snabb, så att skelettet inte hinner anpassas till den allt större belastningen. Då skadas de tunna blodkärlen i benet under ledbrosket, varvid förbeningen av broskets djupa delar upphör. När brosket fortsätter växa blir ledbrosket så tjockt att närings- ämnena från ledvätskan inte når fram till de djupare lagren. Brosket dör, och en spricka uppstår till ledbroskets yta. Osteochondrosen är ett faktum.
Fragmentering av processus coronoi- deus (FCP) har en särskild bakgrund. Här är orsaken en ojämn tillväxt i radius och ulna, som tillsammans utgör den undre ledytan i armbågs- leden. Ulna kommer att växa mer än radius, varvid det uppstår en ”trapp- stegsbildning” i leden. I stället för att belastningen fördelas över hela ledytan kommer all vikt att hamna på framkanten av trappsteget. Benet håller inte för belastningen, utan det uppstår frakturer i benet. En eller flera lösa benfragment i leden orsakar kraftig irritation.”
Det Astá nu blivit diagnostiserad med är det sistnämnda, bild tagen från samma artikel som i sin helhet finns här.
Som veterinären sa, en skadad led kan aldrig bli frisk. Det man kan göra är att gå in och såga av det ena benet så att belastningen lägger sig på en större yta. Det är en smärtsam operation med lång rehab där hunden måste vara totalt stilla, någonstans har jag läst att det är 3 månaders stillhet per ben. Dessutom verkade det inte vara någon garanti att detta skulle ge ett bra eller varaktigt resultat. Förmodligen skulle hon behöva äta smärtstillande och antiinflamatoriska mediciner mer eller mindre konstant även efter rehabtiden. Vad jag fattade det som så har det ännu inte bildats några sprickor eller flisor på den delen av benen som belastas men det är mest en tidsfråga. Förändringarna på höger ben var större än på vänster men inga av dem var ringa.
Han skulle konsultera en kollega som var mer specialiserad i området och återkomma så vi sitter nu och väntar på hans samtal. Vi har båda varit helt förstörda efter detta besked och gått igenom olika faser av sorgen. Just nu är jag i fasen att jag är säker på att han måste ha fel. Detta är inget någon har hört talas om inom den krets av lapsk-vallhunds-folk som jag har kontakt med och dessa är erfarna duktiga människor som har varit till enormt mycket hjälp.
Speciellt vill jag tacka Beate Johannessen som har engagerat sig mycket i vårt fall och skickat information, hör sig för och återkommer med de berättelser hon hittar. Självklart har vi även ett fantastiskt stöd av vår uppfödare, Cecilia Hörnsten, som vi har mycket kontakt med och som är otroligt ledsen över det hela.
Utöver dessa så har vi fått väldigt mycket omtanke och stöd från familj, vänner och bekanta vilket värmer, TACK alla!
Det konstiga med denna diagnos är att det oftast är snabbväxande, större hundar som råkar ut för detta. Och majoriteten är hanar. Hur stor är då risken att en liten medelstor hund som är tik och som är av en frisk, stark ras ska få detta? Armbågarna brukar aldrig vara till några problem hos de lapska. De få som har problem har artros, dvs pålagringar i leden och det är något som brukar komma med åldern och hos de lapska är det sällan så allvarligt. Enligt svenska lapphundsklubben så är det 161 lapska som blivit armbågsröntgade mellan 1994-2012. Av dessa så var 97% helt fria, 2% hade mild artros, dvs grad 1 och 1% hade grad 2. Ingenting annat.
Till på köpet så har vi redan utnyttjat 22.000 kr av de 25.000 kr vi har att få ut från försäkringsbolaget. SJÄLVKLART spelar pengar ingen roll i detta men man ska ändå ha dem. Titthålsoperationen gick på 13.000 kr innan vi fick det reglerat från försäkringsbolaget. Vi kommer antagligen ta in en andra åsikt i fallet, och då troligtvis från Strömsholm som är experter i området men då kommer vi få betala allt själva. Om det nu blir operation av så måste vi tyvärr ta in en kostnadskalkyl på det för att se vad allt kommer gå på och bara det, att man ska behöva tänka på pengar, känns för djävligt.
Så, nej, det är inte särskilt glatt här på gården. Som tur var är Astá glad och nöjd nu när hon går på rimadyl igen. Hon är ganska trött och har som vanligt ingen aptit vilket nu känns som ett symptom på att hon faktiskt har ont, eller i alla fall något som känns konstigt i kroppen. Vi har varit iväg på lite utflykter så hon har fått gå fritt på lite stränder, skälla på lite fåglar och sniffa runt i helt nya skogar. Att se henne så nöjd och glad som hon är när hon kan få springa fritt gör att det smärtar mer att tänka att hon ska ha ont när hon gör det som hon älskar mest. Springa, klättra, hoppa och busa är livet för lilla Astá. Och ja, såklart att träffa människor, vilket också är helt fantastiskt. Eller när husse kommer hem från jobbet. Då viftar man på svansen så hela kroppen slängs fram och tillbaka och gnyr glädjetjut.
Återkommer när vi vet mer.
—–
20.23
Vi har pratat med Läckeby djursjukhus men inte med veterinärerna eftersom det kommit in många hundar med benbrott idag och vår veterinär verkar ha varit fast i akutoperationer hela dagen. Det vi fick reda på i alla fall är att de fortfarande diskuterar fallet. De konsulterar även Ole Frykman, en veterinär som verkar vara otroligt kunnig och har massa bra meriter. Han har varit överveterinär inom kirurgi och ortopedi på Strömsholms djursjukhus i 10 år, utbildat folk vid veterinärmedicinska fakulteten med mera. Så även om vi inte vet särskilt mycket mer så känns det ändå väldigt bra att de engagerar sig och verkligen försöker finna en bra lösning.
Usch vilka tråkiga nyheter. Jobbigt för henne och för er. Sänder varma hälsningar och en liten vovvepuss från Viggo.
Kram!
Tack Elisabeth! Man slängs lite mellan hopp, förtvivlan och ilska just nu.
Kram!
Jag fick själv ordentlig hjälp med min hund först denna höst, efter att ha sökt hjälp sedan ett år tillbaka. Hans symptom var mer diffusa, ingen tydlig hälta för veterinären att gå på osv. Du kan läsa om det här: http://palsklingars.blogg.se/2013/october/skador-pa-hund.html
Och sedan en uppdatering några veckor senare: http://palsklingars.blogg.se/2013/november/uppdatering-hundfysioterapi.html
Vill du veta vem vi gick till så skicka gärna ett meddelande. Jag är verkligen superglad över att vi besökte den fysioterapeuten och vi är många som fått ¤nya hundar¤ tack vare hennes hjälp. Även om Asta har ett problem som kanske kommer finnas där alltid, så är det desto viktigare att underhålla hennes kropp för att på bästa sätt klara det.
Låt henne aldrig kuta runt ouppvärmd. Precis som du själv exempelvis sträcker dig mycket lättare om du bara börjar springa från att ha varit stilla, så gäller detsamma för hundar. Värm alltid upp hunden först med exempelvis en promenad på 15 minuter. =)
Intressant! Ska kolla bloggen lite mer när jag får tid men jag kan tänka mig att rätt träning är a och o för hundar med ledproblem. Ofta så blir det en naturlig uppvärmning för henne då vi har henne i koppel första delen av promenaderna då det tar 10-15 minuter att komma till skogsvägarna där hon sedan får leka fritt. =) Sen blir det samma tid för nedvärmning.
Tack för din input!
Hamnade här av en slump!
Hur har det gått med din hund? Min ena hund (jaktgolden) opererades för FCP 2012, av Lennart Sjöström på Strömsholm. Hunden blev helt bra, har inte haft några som helst problem efter operationen och behöver inga mediciner. Operationen gjordes 2 veckor efter första gången hunden var halt, tror det är viktigt med snabb behandling.
Hej!
Ledsen att det dröjt med svar!
Asta diagnostiserades om av Lennart från Strömsholm som konstaterade att hennes huvudsakliga problem inte var fcp (den ojämnheten hon hade där skulle enligt honom med största sannolikhet rätta till sig när hon växt klart) utan en autoimmun sjukdom som gör att de vita blodkropparna attackerar hennes egna leder. Därför går hon nu på immun-nedtryckande mediciner för att hålla det hela i schack vilket verkar fungera bra!
Vänligen
Jessics