Så börjar den intensiva högsommaren äntligen släppa sitt grepp. Det är möjligt att vara ute och jobba om dagarna utan att smälta bort under solens stekande vakt. De långärmade tröjorna har letats fram ur garderobens mörka hörn och lillpojken ligger nöjt ovanpå fjolårets fårskinn och joddlar.
I början av augusti flyttade våra tre tacklamm. Då var det yngsta tre månader och det äldsta nästan fyra. Lätt som en plätt tänkte vi. Jo, visst…
Eftersom de nya ägarna skulle komma för att hämta upp flickorna vid 10-tiden så fångade vi in dem i en fålla kvällen innan och som vi vet sen tidigare, man lär av sina misstag.
Våra tackor är ju väldigt tama men likväl är de får, av naturen ett skyggt släkte som har flykt i sina ben så snart något oväntat händer. När vi ska fånga in dem i en fålla så lockar vi alltid med en skrammelhink, innehållandes tackfor och havre. Denna hink följer tackorna över hav och land men de små lammen har inte riktigt förstått värdet i det mumsiga. De hängde med tackorna som mest men att gå in genom grinddörren till den lilla fållan och därigenom komma nära oss, det var de inte så pigga på. Efter några försök så lyckades vi i alla fall få in alla tackor och lamm. Då kom jag på den fantastiska idéen att plocka ut tackorna. Så att lammen lär sig vara lite själva men ändå ha tackorna/tryggheten inom synhåll innan de flyttar hemifrån tänkte jag. Sagt och gjort. Allt klart och vi gick nöjt till sängs.
Morgonen efter åkte jag till hagen bara för att dubbelkolla så att allt var lugnt i fållan. Jag möttes av en tom fålla och ett glatt gäng tackor med lamm som skuttade runt i hagen… När jag undersökte fållan ser jag att lammen lyckats lyfta upp en av grindarna och på så sätt skapat en liten utgång. Suck. Bara att försöka få in dem igen.
Denna gång var både tackor och lamm skeptiska till fållan. De hade lärt sig att den inte var så härlig och även om jag fick in några med skrammelhinkens hjälp så var det långt ifrån alla. Ut igen och försöka driva ihop dem. Vid tillfällen som dessa hade det varit otroligt hjälpsamt med en vallhund som faktiskt vallar. Inte en som är superfin och som leendes lägger sig på rygg med viftande svans när fåren kommer nära…
En halvtimme innan de nya ägarna skulle komma så hade vi lyckats få in alla tackorna och tre av de sex lammen, två av tacklammen och en av baggarna. Även om det var de tre tacklammen som skulle flytta den dagen så var vår tanke även att skilja av bagglammen så inga oväntade överraskningar kommer i vinter.
Med mycket frustration och en hög halt av adrenalin i blodet så lade jag mig att vila inför ankomsten av ägarna. Under tiden snurrade givetvis tankarna runt hur vi skulle fånga in det sista tacklammet. I takt med att min puls går ner så börjar huvudets funktioner komma tillbaka. Jag inser att det kommer vara omöjligt att fånga in tre halvskrämda, skygga lamm som springer utan sina mammor i hagen. Jag inser också att enda sättet att fånga in dem är att släppa ut alla fåren i hagen så de bildar en flock igen. Tryggheten i flocken är ju vad de litar på, ett ensamt får kan man jaga till döddagar. Jag vågade dock inte ta några onödiga risker så när Karoline och hennes familj kom för att hämta flickorna så lastade vi först in de två lammen som vi hade i fållan. Sedan släppte vi ut alla får och ändrade fållan så att den fick formen av en avsmalnande lång ”hall” istället för den cirkel vi satt upp tidigare.
Jag tog på nytt skrammelhinken och gick runt i hagen ett par varv så alla får verkligen var med, sedan begav jag mig in i ”hallen”. På detta sätt slapp fåren gå in genom en misstänkt grinddörr. Avståndet mellan skrammelhinkens härliga innehåll och ingången blev också pass långt att de inte brydde sig om Daniel som flyttade grindarna och stängde till fållan. Success! Sista lilla tacklammet fick säga hej till sina nya ägare.
Vi önskar Karoline med familj lycka till med de små flickorna!
Bagglammen flyttades därefter över till Valter Vit som blev väldigt nöjd över att få sällskap i form av sin egen ras igen.
Vi var lite osäkra på hur Valter och bagglammen skulle gå ihop, man har ju hört skräckhistorier om hur de äldre baggarna stångar ihjäl ungbaggarna och så vidare. Lille Valter Vit är dock en väldigt snäll och trevlig bagge. Han vallade runt lammen lite, nosade dem i ändan och försökte bestiga dem för att visa vem som var boss men inom loppet av fem minuter så gick de stillsamt runt och betade tillsammans.
En något oanad konsekvens av flytten var att bagglammen blev väldigt reserverade mot oss. Även Rufus, det översociala, svarta bagglammet höll sig undan vilket var förvånande. Efter ett par dagar dock då de fått lite godsaker från oss så kommer de glatt fram och hälsar igen. Även de vita lammen, Konrad och Sven, som var avvaktande i sällskap av sina mödrar kommer nu fram för att äta ur handen och bli kliade!
Så, allt som allt gick det bra till slut. Nästa år ska vi, rik av erfarenhet, INTE ta bort tackorna från lammen när vi fått in dem i en fålla. De får gå tillsammans och vara lugna fram till flyttbilen kommer!
