Sommarens lärdomar, del två, djuren

I år har vi för första gången haft kaninungar, lamm och griskultingar. Kycklingar hade vi lite erfarenhet från förra året och självklart hade vi ett antal sådana fluffiga saker i år också. Ja, och så en liten människobebis så klart men det gick jag igenom i förra inlägget!

Grisarna

Vi börjar med grisarna. Vi tog ju in en liten härlig galt i december förra året och tanken var att han skulle växa till sig och sedan släppas in till gyltorna i februari för att vi skulle få kultingar i början på sommaren. Där började väl lärdomarna komma. Släpp inte in en för liten galt till två stora gyltor. Lille Arthur blev halt, hur vet vi inte men vi gissar på att den ena gyltan försökte rida på honom för att visa lite status. Han fick ont uppe vid höftbenet och reste sig inte självmant på nästan en vecka. Veterinären var ute och han fick antibiotika och smärtstillande.

Trots detta blev han inte bra så snabbt som vi hade önskat. När Agda, ena gyltan, var sjuk förra året så blev hon pigg efter några timmar med rätt antibiotika. Det tog honom som sagt en vecka för att bli så pass pigg att han ville resa sig och gå ut självmant. Under tiden så gick vi in i hyddan med mat till honom, aptiten var det inget fel på, och vatten. En gång om dagen tvingade vi även upp honom på benen för att han skulle komma ut och göra sina behov. När han väl var uppe så gjorde han snabbt ifrån sig, påtagligt nöjd med att lätta trycket. Gradvis blev han ju hela tiden lite bättre, det var därför vi inte ville ge upp honom där och då.

Han blev frisk men vi ville vänta minst en månad så han var helt läkt innan dess att han fick träffa gyltorna igen. Tyvärr så började han halta igen i slutet av denna period så troligen var det något större som blivit fel vid första tillfället. Vi tog då beslutet att slakta honom.

Så stod vi utan galt med två gyltor på ca två år… Mindre bra. Daniel fick då göra lite snabba efterforskningar och kom fram till att Kalvenäs uppe i Högsby hade galtar som inte var för nära släkt med våra.

Att locka in grisarna i transporten gick förvånansvärt lätt. Härligt med djur som är så pass matglada att de övervinner de flesta rädslor så länge det finns tillräckligt stor mängd mat som lockar! Iväg med gyltorna och så fick de bo på friarkollo i två veckor. I efterhand visade det sig att betäckningen bara tog på den ena grisen så lärdom två är väl att låta gyltorna/suggorna gå med galt under minst två brunstperioder (de brunstar var 18-24 dag).

Grisningen gick väldigt lätt och bra. Det syntes tydligt på Agda att hon var högdräktig de sista veckorna, magen var tjock och spenarna var mycket större än normalt. Vi skiljde av de två grisarna när vi gissade att grisningen var nära. Några timmar bort visade det sig, den kvällen kom kultingarna. Jag var lite orolig över hur jag skulle ha koll på om grisningen var klar eller inte. Om det låg någon kulting på tvären eller liknande så att jag skulle behöva gå in och dra ur någon kulting. Vid 23.30 hade det kommit fyra kultingar och Agda låg fortfarande och krystade. Jag beslutade mig för att hon troligtvis skulle klara det hela själv- Att gå in med handen kändes mest som ett riskmoment så jag tänkte att om hon fortfarande höll på utan framgång på morgonen så fick jag hjälpa till då. Runt kl 6 så gick jag ut och kikade. Då låg fem små kultingar där och en trött Agda vilade lugnt. Hon kom utan tvekan upp till morgonfodringen så allt gick som det skulle!

Med ungdjur gäller det att ha ordentligt med ström i elstängslen och att trådarna är på rätt höjd så de lär sig att ha respekt för det. Vi har haft kultingar på gräsmattan och ute hos fåren, vars hage är bredvid grisarnas, lite för ofta… Så lärdom inför nästa år, gå igenom alla stängsel ordentligt inför ungdjurens entré. Detta gäller även för lamm och alla andra ungdjur. Nyfikenhet är en stark drivkraft.

Fåren

Så blir det en naturlig övergång till fåren och lammen. Första lamningsomgången för vår del som sagt och detta att vi har lantraser underlättar allt är jag övertygad om. Det enda jag behövde göra var att hjälpa till lite med Sivs lamm som var den sista som kom. Lille Sven låg nämligen med frambenen lite indragna så att både framklövar och nosen ville komma ut samtidigt. När Siv gått ca en timme så utan att något hänt så gick jag ut med rentvättade händer och tog ett försiktigt tag om klövarna som ju borde komma ut först. Lammen ska liksom ”dyka” ut om ni förstår vilken ställning jag menar. Jag drog lite lätt samtidigt som Siv hade en sammandragning och frambenen kom ut utan problem och vid nästa krystning kom resten av lammet.

I början var det några av lammen som blev lite halta, vi har ger tackorna selen och e-vitamin-tillskott för att de inte ska få problem med benen så vi blev först väldigt oroliga. När vi sedan insåg att de dagen efter skuttade runt som vanligt så insåg vi att det antagligen berodde på att de vrickat till sina långa smala ben när de hoppat runt ute på betet. Första gången de hände så stängde vi in mammatacka och lammen i en liten box av fårgrindar för att hålla dem lite stilla. Sen tog vi för givet att de ändå skulle läka ihop även om de var ute på betet vilket stämde.

Felen som vi gjorde med lammen var som sagt att inte ha tillräckligt med ström i elstängslet när lammen blev ett par månader. Då var de nyfikna och insåg att gräset på andra sidan… Ja, ni vet. Efter att grannen kommit och berättat om lamm på vägen ett par gånger för många så flyttade vi över alla tackor och lamm till en annan hage. Där fanns det mer bete, den låg dessutom inte bredvid vägen och sist lammen var där så var det ordentligt med ström i trådarna.

Eftersom sommaren har haft otroligt många åskoväder så har strömmen gått lite för ofta vilket ju lämnade elstängslet strömlöst, detta är inte heller särskilt lämpligt när det finns ungdjur i hagarna. Vi har ett elaggregat i ladan som förhoppningsvis kommer till att fungera till nästa omgång djurungar. 😉

Efter den flytten då vi fått i ordning elen igen så stannade lammen inne. Det låter inte så farligt men jäklar vad adrenalinet pumpar när man ser lamm ute på vägen!

En annan sak med fåren, eller ja alla större djur antar jag, men ett hett tips är att vänj dem vid ljudet av traktorer med redskap på lite avstånd först. Mitt i höskörden, då allt är stressigt som det är så stack baggen Valter Vit bort från gården. Han blev skrämd av traktorn som han tyckte körde lite för nära. Tack vare goda grannar så kom han till rätta några timmar senare men under tiden så var pulsen upp lite väl hög.

Förra hösten så slaktade vi tre av tackorna som var ganska skygga och detta har varit väldigt positivt för hela gruppen. Allt är mycket lugnare i flocken och alla är väldigt sociala och trevliga. Baggen Valter var ju ganska skygg när han kom till oss men under sommaren fick han gå själv för att inte betäcka tackorna igen, det knepiga med allmogefåren som ju brunstar året om, och innan dess att vi kunde skilja av bagglammen som han fick gå med senare. Denna lilla isolering gjorde honom väldigt sällskapssjuk så han blev mycket keligare under sommaren och detta sitter än så länge i.

När vi gick bort med tackorna till sommarhagen så tog vi dem genom en utgång i hagen där vi använt fårgrindar som stängsel. Hade vi tagit dem genom ett ställe där vi haft eltrådar så är jag hundra procent säker på att han sprungit igenom dem för att få hänga med. Fårnät hade säkert också fungerat.

Apropå fårnät så var det något jag i all hast fick slänga upp mellan fårhagarna när tackorna helt plötsligt tyckte det var sensommar och dags att flytta hem. De stod alltså på gårdsplan istället för borta i sommarhagarna. Baggarna stod superlyckliga på andra sidan stängslet så jag fick snabbt lura ut hur jag skulle lyckas med att få in tackorna utan att de skulle bli betäckta. Baggarna fick således flyttas in i ena hagen och sen kunde jag då ta in tackorna i en av de andra, mellan dessa två hagar så ligger det en liten strimma som tillhör den tredje hagen. Att ha fåren gå i hagarna bredvid varandra med bara eltrådar som avskiljning skulle inte funka. Nu stack yngsta baggen genom första trådarna in i den tomma hagen så därifrån kunde jag jaga in honom i bagghagen under tiden som jag snabbt slog upp fårnät. Jag fick använda stolparna som vi har till elstängslet eftersom det var lite bråttom men det funkade fint med hjälp av lite vita, flyttbara plaststolpar som fick hjälpa till att hålla avstånd mellan eltrådarna och fårnätet.

Sjukt bra att vi hade fårnät hemma som vi förra året hämtade gratis på öland, mot att vi plockade ner det.

Att fånga in lammen när vi skulle sälja dem var inte det lättaste. Vad vi kom fram till som det smidigaste sättet var att sätta upp fårgrindarna så de bildade ett konformat hägn som var öppen nedtill, där den var så bred som möjligt. På så sätt kom får och lamm långt in i ett stadigt hägn och blev således inte skrämda av den som stängde till nederdelen. Att stänga in hela flocken på en gång var också ett måste. Fick man in några i fållan och hade några utanför så var det omöjligt att få in de som var kvar ute. Alla eller inga.

Hönsen

Apropå alla eller inga så beslutade vi oss för att slakta ut alla höns. Eller ja, nästan alla. Vi kläckte fram två omgångar kycklingar i äggkläckningsmaskinen så det blev drygt 30 kycklingar totalt.

Av dessa så ska vi behålla alla höns och någon tupp. De äldre djuren har varit trevliga men vi har inte lyckats bli av med fotskabben, kalkbenen, som vi har behandlat hur många gånger som helst, på många olika sätt. Så nu försöker vi med att börja på en ny kula, vi sparade tre av de gamla hönorna som alla varit befriade från kalkben samt vår ”andretupp”, Gottfrid. Resten fick gå till slakt.

Unghönsen har gått i egen hage och har ett eget rum i hönshuset och än så länge syns inget på dem. Vi hoppas att detta räcker och att vi självklart gör rent gammelhönsens rum innan vi släpper ihop dem.

Kaninerna

Kaninerna har varit ganska självgående. Tack vare den hage som Daniel byggde i början av sommaren så springer de ju ute om dagarna.

Våra två flickor bodde i samma bur fram tills dess att de skulle få sina första kullar. Då delade vi upp dem för att de inte skulle stressa varandra och efter dess så har det inte gått att släppa ut dem samtidigt igen tråkigt nog. De har inte ihjäl varandra med de tjivas konstant och det känns onödigt. Därför får de gå varannan dag i hagen, där ute ser de även Fridolf som går i hagen bredvid.

Även om våra katter låter bli de halvvuxna och vuxna kaninerna så kan vi inte lita på dem när det kommer till småttingar har vi lärt oss. Några småkaniner har tyvärr försvunnit och vi är ganska säkra på att det är katterna som är bovarna. Så en ny förhållningsregel är att när ungarna blir så stora att de börjar smyga fram ur boet så får mamma och ungar bara vara i buren någon månad. I alla fall fram tills dess att vi satt upp nät på den övre delen av hagen.

Vi försöker förklara för katterna att de får hålla till godo med torrfoder och leklusten får de ta ut på varandra! De är inte helt med på noterna 😉